Min blogg - Susanna i Ghana

En orättvis värld

Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Palm efter palm, hydda efter hydda. Hon kände som alltid vinddraget i sitt hår från det öppna fönstret, samtidigt som hon klamrade sig fast i sätet vartefter den rangliga trotron skumpade fram på den gropiga vägen. Hon hade tänkt på det så många gånger, hur surrealistiskt det faktiskt var. Hur man i denna helt annorlunda värld tycktes klara vad som helst. Hur gamla rostiga fordon kunde rulla, hur man kunde parera mellan alla gropar i den häpnadsväckande hastigheten. Hur bilbälten var ett minne blott. Hur man alltid klarade allt. Hon visste inte hur fel hon hade, hon visste inte hur hon inom en alldeles för snar framtid skulle få sina tankar som ett hårt slag i magen.

 

Stolsraderna i minibussen var som alltid fullt packade med folk. Gamla, unga, mödrar, barn. Alla tillsammans i en vild diskussion och sång som sammanförde det obekanta sällskapet till en. Chauffören som visslade till den Ghananska musiken på radion, ”maeten” som tog betalt och hängde ut genom fönstret för att ropa ut destinationen samtidigt som de titt som tätt stannade för att släppa av eller plocka upp fler. Hon lekte ”titt ut” med den lilla pojken som satt i sin mammas knä två rader fram. Hon tänkte på hur lite som egentligen behövdes, hur lätt det var att hos ett litet barn framkalla ett leende. En situation så hemmavan och så älskvärd. En situation som representerade så mycket av det som hon älskade och kallade för ”sitt Ghana”.

 

Hon lutade sig mot fönstret och slöt ögonen. Sedan skedde allt i ett. En kraftig parering och bussen ryckte till likt aldrig förr. Hon kände hur världen tycktes försvinna under dem, hur marken öppnade sig likt ett stort svart hål. En hundradels sekund upp och ner vänd ordning innan tyngdkraften tar över och allt rasar ihop. Hon hör skriken, så öronbedövande att hon knappt registrerar dess innebörd. Hinner varken tänka, känna eller se, innan allt blir tyst och svart. En sekund, en minut, hon vet inte. Tid och rum verkar inte längre finnas närvarande. I ett kaos utan restriktioner, i en värld så främmande och skrämmande att hon för ett ögonblick blir som paralyserad. Skrik och gråt väcker henne ur hennes dvala. Kroppen ömmar och det tar ett tag innan hon får rätsida på vad som är upp och vad som är ner. Mannen som tidigare satt bredvid henne ligger nu under henne. Armar och ben i en salig röra, desperata försök till ett få allt rättvänt igen. Ett stort tumult av människor, som alla försöker förstå vad som hänt, som alla försöker ta sig upp och ut. En smärta likt blixtrar sköts genom hennes axel. Hon lyfte på huvudet och sköt bort den stora dunken från bagageutrymmet som kommit över henne. Med en kraftansträngning och en hjälpsam arm från utsidan lyckades hon klättra ut genom sidofönstret. Sidofönstret som hon för en liten stund sedan hade lutat sig emot, sett landskapet fladdra förbi genom. Fönstret som nu istället fanns ovanför henne, igenom vilket hon nu endast kunna skymta palmernas trädkronor tillsammans med himlen. Det sipprade blod från huvudet på mannen som hade suttit bredvid henne. Han stödde sig mot den trasiga glasrutan på motsvarande sida och försökte häva sig upp. Glasskärvorna tycktes vara överallt. I hans hår, på hans kavaj, över sätet. Tillsammans med den tidigare lika hjälpsamma armen lyckades hon hjälpa mannen ut. Dem la honom ner i gräset. Andningen var ansträngt snabb och ögonen utstrålade chock, men såret var ytligt och mannen verkade till synes för övrigt må bra. Hennes kropp ömmade och huvudet kändes tjockt. Runt omkring henne befann sig ett enda stort kaos. Lika snabbt som smärtan i hennes axel för en stund sedan hade kommit, lika snabbt tycktes den försvinna när hennes ögon möttes av synen framför henne.

 

Kvinnans skrik nådde henne först. Det var mamman till den lilla pojken, som tidigare hade kiknat av skratt åt henne. Kvinnan stod framåtböjd på andra sidan bussen. Hennes händer var blodiga och i hennes ögon fanns ingenting annat än en ren skär panik. Hon sprang runt bussen för att se vad det var som hade skadat kvinnans händer så svårt. Men blodet kom inte från kvinnan. Den lilla pojken låg vid hennes fötter, han låg på sidan med endast överkroppen synlig. De små armarna var utslagna och hade det inte varit för blodet som täckte hans ansikte så hade det sett ut som han sov. Små glassplitter satt fast i hans fina små fjun till hår. Det såg nästan ut som små diamanter som skimrade. Han låg så stilla, i en kroppsställning så fridfull. Hon följde pojkens kropp med blicken och insåg snabbt varför ingen tog upp pojken och omfamnade honom som hon så gärna önskade göra. Pojken satt fast från midjan och neråt. I takt med att fönstret hade krossats så hade han klämts fast då bussen välte över. Den tunga bussen på hans lilla kropp. Dörrkarmen som skar in i hans lilla mage.

 

Vad hon tänkte och vad hon kände, det minns hon inte. Kanske tänkte och kände hon i den stunden ingenting alls. Med ett fast grepp kring dörrkarmen tog hon i. Det exploderade i axeln samtidigt som hon sköt ifrån. I hennes öron hörde hon bara skrik. Kanske var det kvinnans, kanske var det hennes egna.  Två män sprang fram och hjälpte till i samma stund som de förstod vad hon var på väg med att försöka göra. Med gemensam kraft försökte de härbärgera bussen, men den tycktes inte röra sig en millimeter och pojken låg kvar. Orörlig, fridfull. Hon kände en arm kring sin midja samtidigt som hon lyftes bort från bussen. Det rådde inte längre några tvivel kring att skriken, i alla fall delvis, kom från henne själv. I samma stund som armen släppte greppet om henne försökte hon ta sig tillbaka till bussen, men kroppen lydde inte längre hennes hjärnas och hjärtas signaler. Smärtan som hon så förtvivlat försökt tränga bort kom tillbaka samtidigt som en bomb tycktes explodera i hennes huvud. Hon kände gräset under sig, den röda sanden som hon så många gånger tidigare älskat att gå på. Den röda sanden som nu var det sista hon igenom sina tårdränkta ögon såg innan verkligheten runt omkring henne sakta tynade bort och det blev mörkt och tyst.

 

Hon vaknade till röster i kombination med den molande huvudvärken som pulserade genom hennes kropp. Hon låg i baksätet i en taxi. I framsätet bredvid chauffören satt mannen med den hjälpsamma armen, som hjälp henne klättra ut från bussen. ”Don´t worry, everything will be fine. We will be at the hospital right now”. Hon försökte sätta sig upp, ville säga någonting, hon visste inte vad. Kroppen tog över och slet henne än en gång tillbaka till dvalan. Hon tänkte bara på en sak innan hon på nytt flöt bort från verkligheten: pojken.

 

När de kom fram till sjukhuset hoppade mannen med den hjälpsamma armen ut. Hon låg kvar, orkade inte röra sig, orkade inte tänka. Så många frågor som egentligen snurrade i hennes inre. Frågor utan svar. En sjuksköterskeuniformerad kvinna kom fram med en halskrage som hon fick på sig. En halskrage som såg ut att vara utklippt från en skumgummimadrass och hon blev än en gång påmind om vilken verklighet hon befann sig i. Hon blev hjälpt upp på en bår och vidare in i ett undersökningsrum. Dessa kalla, råa lokaler. Trots den ihärdiga värmen på utsidan. Hon ville skrika till dem att hon mådde bra, att det inte var hon som behövde hjälp, att det var pojken de behövde hjälpa. Men ur hennes mun kom inga ord. De injicerade någonting i hennes arm, hon antog mot smärtan. Hon blev lugn, tycktes befinna sig som i ett töcken. Undersökningarna konstaterade att hon bara var rejält omskakad och mörbultad, med en lätt mosad axel och ett smärre slag mot huvudet. Hon tänkte på pojken. Den fina, lilla pojken. De hade hjälpt henne, burit in henne i en taxi och tagit henne till sjukhuset. Hade de hjälpt pojken också, hade han också fått komma till sjukhuset? Mådde han bra eller satt han fortfarande fast? Levde han eller var han död? Kroppen kändes starkare och hon stapplade ut i väntrummet. Ögonen sökte över raderna med människor, som satt, stod och låg ner i olika köformationer. Dessa hjälplösa, stackars människor. Många svårt mycket mer skadade än hon själv. I ett stort folkhav där hjälpen tycktes så långt borta. Hon förbannade sig själv än en gång, för att hon förts in i en situation där hon som vit verkade betyda mer än alla andra. Där privilegierna kom på löpande band, en orättvisa hon bara ville spy på. En orättvisa som gav skammen en så stor plats i hennes inre. Hon försökte fråga sig fram. Med stapplande ord fråga efter pojken, förklara hur han såg ut och vad som hade hänt. Överallt möttes hon av nedslående ögon och huvudskakningar. Röster som sa ”Don´t worry, everything will be fine”. Hon ville skrika. Skrika ut all sin vrede. Sin rädsla, sin smärta, sin skam. Ingenting skulle bli bra, de förstod inte. Varför förstod de inte? Ingenting skulle någonsin bli bra. Inte i denna orättvisa värld.  Alla frågor av alla dess slag. Alla frågor som desperat sökte svar.

 

Pojken, med de små diamanterna som skimrade. 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Matilda | Svar 01.08.2013 20.34

Vad hemskt!

Anette | Svar 24.06.2013 23.57

Enorma känslor kommer upp men tyvärr kommer livet alltid vara orättvist. Du är en kämpe som orkar vara med om allt elände, du är också den största HJÄLTEN ;)

Annika | Svar 24.06.2013 10.29

Jag håller med Margith i förra kommentaren .... du skiver så vackert, tyvärr om ngt så hemskt. Mina tankar går till er ... Kram

Margith | Svar 23.06.2013 15.32

Susanna så vackert skrivet om det så svåra och jag får en klump i bröstet. Sekunder som förändrar livet, livet är inte rättvist på något sätt.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.10 | 20:14

Hej Tobias! Kul att du tar kontakt. Här gärna av dig till mig via mail susanna@togetherasone.se så jag får din nya email och kan hålla kontakten :) /Susanna

...
17.10 | 23:59

Hej Susanna! Hur mår du och hur har ni det? Mvh
Tobias Holm fd VD Hero AB

...
17.10 | 10:55

Hej Susanna! Jag är inte vd eller ägare av hero längre och kan bara hoppas nya ägarna inte glömt er.,Startar nytt bolag å en del går till er om jag lyckas.❤️👍

...
07.07 | 16:32

Tack för att vi fick komma o träffa er på barnhemmet i lördags! Vilket jobb ni gör!! Hoppas att det lilla vi hade med oss kan bli till lite glädje för er.

...
Du gillar den här sidan