Min blogg - Susanna i Ghana

Utveckling av Kofi Ansah

Ibland när jag tänker tillbaka på de tre gångna åren sedan barnhemmet byggdes, så slås jag av hur enormt mycket saker och ting har utvecklats sedan dess. Det är inte bara barnen och barnhemmet som har utvecklats, utan Kofi Ansah i sig har också utvecklas. Även om Kofi Ansah ligger långt ute på landsbygden, så har det gått från att ha varit en anonym liten idyll bland palmerna, till att ha blivit en plats på kartan.

 

Första gången jag kom till Kofi Ansah så sade chauffören som körde dit mig att i Abam vilken är grannbyn, var vi tvungna att kliva av. Därifrån skulle vi gå 40 minuter in i djungeln, för det fanns ingen väg till Kofi Ansah och det gick inte att ta sig dit med bil. Sagt och gjort, jag tog min stora ryggsäck på ryggen och chauffören slängde upp min andra väska på sitt huvud – och så gick vi. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av alla omkringliggande apelsinträd och kakaoplantage som omslöt oss. Palmerna som vajade högt där uppe i luften och den röda sanden som letade sig upp över mina flipflop där vi gick. Det kändes som att jag vandrade i en liten bubbla, mitt ute i Afrikas djungel var jag på väg till en liten liten by som låg någonstans där inne bland all vacker grönska. Jag vandrade rakt in i drömmarnas värld.

 

Varje gång man skulle ta sig någonstans, var det ett stort projekt. Att åka in till Bawjiase och besöka marknaden för att handla mat, tog sin lilla tid och krävde stort arrangemang. Barnen gick och mötte oss i Abam när vi kom med bilen fullastad med matvaror och annat som hade inhandlats. Med sig hade de stora korgar, tvättbaljor, hinkar – ja allt som man kunde tänkas bära i. Sedan lastade vi alla kärl fulla och så gick vi. Ett gäng packåsnor inne i djungeln, det var vi. Varje vecka.

 

Att bygga barnhemmet var inte heller någon enkel process. Byggmaterial skulle fraktas till byn och många män fick hyras in som kunde bära. Ett kroppsarbete som man idag knappt tror är sant. Vilka hjältar vi hade, det är svårt att förstå. Allt som man annars tar för givet ska gå enkelt och utan problem, blir här ett stort projekt som det krävs stort arrangemang och stora kraftansträngningar för att genomföra.

 

Strax efter så började den kommunala skolan i byn att byggas upp och därmed var en väg från Abam till Kofi Ansah tvungen att anläggas. Idag går det att ta sig fram med bil, även om jag inte längre kan hålla räkningen på alla de gånger som vi har fått punktering och motorstopp på den rangliga lilla vägen. Det krävs en skicklig chaufför för att kunna parera bilen mellan de stora gropar och rännor som erosionen skapar, men en riktig sandväg är det, om än smal. Fram går det i alla fall (oftast) idag att ta sig.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Lars Lindquist | Svar 03.01.2014 20.51

Vi är en grupp svenska läkare och sjuksköt till Ghana för att se landet. Vore kul att besöka dig, är det möjligt? Vi är Ghana 10/1 1 v/Lars läkare Katolinska

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.10 | 20:14

Hej Tobias! Kul att du tar kontakt. Här gärna av dig till mig via mail susanna@togetherasone.se så jag får din nya email och kan hålla kontakten :) /Susanna

...
17.10 | 23:59

Hej Susanna! Hur mår du och hur har ni det? Mvh
Tobias Holm fd VD Hero AB

...
17.10 | 10:55

Hej Susanna! Jag är inte vd eller ägare av hero längre och kan bara hoppas nya ägarna inte glömt er.,Startar nytt bolag å en del går till er om jag lyckas.❤️👍

...
07.07 | 16:32

Tack för att vi fick komma o träffa er på barnhemmet i lördags! Vilket jobb ni gör!! Hoppas att det lilla vi hade med oss kan bli till lite glädje för er.

...
Du gillar den här sidan