Min blogg - Susanna i Ghana

Årsresumé 2013

2013 är ett år som jag ser tillbaka på med blandade känslor, men framför allt starka sådana. Det har varit ett enormt tufft och påfrestande år. Olyckor, sjukdomsfall och motgångar har varit en allt för stor del av vardagen.

 

I januari åkte jag ner till Ghana för att spendera ett nytt halvår på barnhemmet. Tårarna sprutade när barnen kastade sig på mig, alla på en gång. Inte ens bena bar utan jag föll handstupa baklänges och landade på min ryggsäck. Där låg vi i dammet och skrattade och kramades. Något av de bästa man kan få uppleva. Glädjen blev dock kortvarig då det var en skräckfylld bild som mötte mig i byn. Den hemska stormen hade förstört mycket. I byn var flera hus helt plöjda med marken, andra var rejält trasiga och saknade både väggar och tak. Det var ett kritiskt läge som rådde och byinvånarna gjorde det bästa av det de hade kvar. Även på barnhemmet hade stormen slagit till med full kraft. Taket på tjejernas rum hade delvis slitits upp och toaletterna raserats totalt. Det blev till att lägga om planeringen lite då de primära behoven nu var fler och större än väntat.

 

I början av februari blev en av våra största mardrömmar verklighet. Vi har länge haft problem med ormar i djungeln som omsluter barnhemmet. Grön mamba har bland annat byggt bon i palmerna vilka vi därför har huggit ner. En tidig morgon hände det som inte fick hända, jag väcktes av barnen som skrek utanför min dörr ”Madame, come fast, the snake bit Alwin”. Efter minuter som kändes som timmar kom vi iväg till sjukhuset. Svart mamba trodde läkarna, om så var fallet kommer vi aldrig få veta. En kritisk period följde men även det värsta går att övervinna. Alwin återhämtade sig sakta men säkert.

 

I kampen om eget, rent vatten så började vi förbereda för att borra efter grundvatten och anlägga en vattenpump. Jag hyrde in en vatteningenjör som kom och tog mätningar på området för att kunna se ut en lämplig plats. Det skulle ta en dag att mäta, en dag att borra och en dag att gjuta plattformen var det sagt. Drygt tre månader efter start fick vi äntligen tillgång till vårt efterlängtade vatten. African time när den är som bäst, eller värst beroende på hur man ser på saken. Borrar som inte går tillräckligt djupt, felmätningar, leveransförseningar och trasiga kedjor på grund av dåligt utfört arbete. Mycket kan hända och mycket händer. Men känslan när de första dropparna kom är värt allt tusen gånger om. Vi får rent och friskt vatten i princip obegränsad tillgång. Detta är ett stort steg i kampen om friska och hälsosamma barn.

 

I mars hade vi besök av INUG Karlstad som hjälpt mig med planskiss för volontärhuset och som nu även kom ner för att hjälpa till med själva bygget. En månad med mycket fysisk aktivitet. Många trötta muskler, blodiga skrapsår och svettiga kläder blev det. Tillsammans med våra lokala byggarbetare lyckades vi slutföra projektet som resulterade i ett hus på 35 kvm med 2 rum.

 

Flera nya barn har kommit till oss under året men vissa fall sätter djupare spår än andra. Två bröder som förlorat sin mamma och som nu togs om hand av sin sjuka och fattiga moster är ett sådant fall. Den yngsta av dem bara 1,5 år. Den lilla byn låg långt in i djungeln, omgärdad av kakaoplantage och apelsinträd. Den bestod av ett fåtal små hus, som egentligen inte var mer än små skjul. Lerhyddor med bastutak. Några plåtbitar som hölls på plats av stenblock, träplankor uppspikade i ett försök att få det hela att hålla ihop. Vi möttes av en trött och utmärglad kvinna, som visade in oss i ett av skjulen. Där på golvet låg han. En höna traskade omkring på golvet och det var svårt att se någonting för det dammtäcke som låg över luften i rummet. Kvinnan gick fram till den lilla pojken, lyfte upp honom och la honom i mina armar. Han var dränkt av svett, flugorna surrade kring hans ögon. Jag trodde att han sov, men han var vaken. Långsamma blinkningar och rosslande andetag. Hans fötter var svullna och huden torr och sprucken. Hans lilla kropp var lealös och han gjorde inga anmärkningar på reaktion eller försök till rörelse. Kvinnan hade under en lång tid applicerat löv på hans fötter och endast gett honom en vätska bestående av vatten och frön från en buske att dricka. Någonting som inte är ovanligt i en liten by på landsbygden, där allt man tror på är lokal medicin. På sjukhuset visade det sig att lilla Daniel led av svår anemi, var undernärd och hade dragit på sig ett flertal andra åkommor. Det blev många, långa sjukhusbesök under de kommande veckorna, ett krig mot tiden. Mot alla odds så blev Daniel sakta starkare. Vår lilla kämpe, en riktig liten överlevare. Den 29 augusti fyllde Daniel 2 år. En dag vi i början aldrig trodde att vi skulle få uppleva.

 

Parallellt med att toaletterna byggdes upp på nytt efter stormen så började vi också bygga ut barnhemmet som från början var planerat till dubbelt så stor yta. En tillbyggnad på fyra rum blev resultatet och barnhemmet växte nu till hela 300 kvm. Barnen får mer utrymme samtidigt som det ger oss möjlighet att i framtiden ta emot och hjälpa fler barn. I samband med detta bestämde jag mig också för att lägga om taket på hela barnhemmet, en gång för alla. Takbjälkarna byttes ut och lades om. Taket höjdes så att lutningen blev större. Därmed kan regnvattnet rinna av snabbare så det inte blir lika tungt och påfrestande för taket. Vi investerade också i bättre takplåtar av högre kvalitét, som gör barnhemmet tryggt och säkert vad gäller både vind och regn. En stor lättnad och seger för oss då stora takproblem tidigare har varit ett faktum.

 

I ett första steg mot självförsörjning så upprättade vi ett trädgårdsland där vi började odla några av de vanligaste grönsakerna vi använder i matlagningen. Trädgårdslandet blev barnens eget projekt där de fick vara med om allt från att sätta frön och vattna, till att skörda. Denna uppgift tog de sig an med ett stort engagemang och barnens entusiasm för att sköta om sina odlingar på bästa sätt finner inga gränser.

 

På grund av de omständigheter som råder så hotar sjukdomar som kolera, malaria och svåra infektioner ständigt med sin närvaro. Ibland slår det dock till med större kraft än annars och det är då det går upp för en hur skört livet verkligen är. När våren började lida mot sitt slut så drabbades vår lilla Ronald av så svår malaria att han var nära att mista livet. Jag vakade vid hans sida timme in och timme ut i sängen på den lilla kliniken. Känslan av maktlöshet är aldrig starkare än då, när man helt hjälplös sitter där och bara kan se på. Helt utlämnad, där bara tiden får utvisa vad som sker där näst. När verkligheten ter sig som i en dimma och hopplösheten träder fram. Känslan av otillräcklighet, för den finns inga ord. Efter många försök så svarade äntligen hans lilla kropp på medicinen. Än en gång så hade kraften och viljan om livet segrat.

 

Juni kom och första halvan av 2013 började gå mot sitt slut. Trots ett intensivt och kämpigt halvår så hann vi med att skapa många fina och roliga minnen tillsammans med barnen. Utflykter till stranden, fotbollsturnering, femkamp, midsommarfirande, nyinvigning av barnhemmet och mycket annat.

 

Det fick dock ett drastiskt avslut då jag en dag på väg hem från ett ärende i staden var med om en trafikolycka. I en minibuss med fler passagerare än brukligt och utan säkerhetsbälten är katastrofen ett faktum. Efter en kraftig parering tappade chauffören kontrollen över bussen som körde av vägen och voltade ner i diket. Jag klarade mig efter omständigheterna relativt bra, betydligt bättre än andra av mina medpassagerare som rycktes bort från livet här på jorden alldeles för tidigt. Rejält omskakad och mörbultad, med en lätt mosad axel och ett smärre slag mot huvudet konstaterade läkarna. Ändå var jag den som fick hjälp först, medans andra kämpade för sina liv. Jag förbannade mig själv än en gång, för att jag förts in i en situation där jag som vit verkade betyda mer än alla andra. Där privilegierna kom på löpande band, en orättvisa som ger skammen en stor plats i ens inre.

 

Väl tillbaka i Sverige bestod den första tiden av rehabilitering och återhämtning. Därefter inleddes hösten med att jag var inhyrd som föreläsare på Nordiskt vattenseminarium arrangerad av VVS företagen i augusti, där jag pratade om vattnets påverkan på barnens liv. Flera åtaganden likt detta stod på schemat och jag har även haft äran att ha blivit inbjuden till flera mäktiga tillställningar under höstens gång för barnhemmets räkning. Bland annat till Talmannens middag i Riksdagshuset, vilket var en stor ära.

 

I december gick vårt stora välgörenhetsjulbord i Nyköping av stapeln. En fantastiskt lyckad kväll som bestod av god mat, ståuppkomik, musik, tal, sång och mycket mer. En kväll som resulterade i drygt 52,000 kr direkt till barnhemmet. Bara några veckor senare var det dags för nästa evenemang. Jag stod under fyra dagar tillsammans med mina volontärvänner i Mörby Centrum, där vi i vår monter hade försäljning av julklappskort i form av bidrag till barnhemmet samt tygväskor och smycken tillverkade i Ghana. Vi bjöd även på en liten utställning om barnen och vårt arbete med barnhemmet. Förutom att det resulterade i fina bidrag direkt till barnhemmet så gav det mig också möjlighet att få träffa flera av er som kom förbi och hälsade på. Det är fantastiskt att kunna få ha direktkontakt med er som är en så stor del av vårt arbete och jag hoppas att det blir många fler sådana tillfällen i framtiden.

 

Någonting av det allra bästa med det gångna året är att vi har fått tillökning i vår stora barnhemsfamilj på ett helt nytt sätt. Jag har blivit till Vi. Madame Tessa har tagit ett stort kliv rakt in i både mitt och barnens hjärtan och där är hon för att stanna. Tessa började som volontär hos oss i våras och därefter har hon trätt in och blivit en stor och viktig del av vår familj. Hon arbetar idag nära tillsammans med mig för barnens och barnhemmets utveckling både i Sverige och i Ghana. Hon är en riktig klippa och jag ser väldigt ljust på framtiden med henne vid min sida.

 

Under årets gång har jag aktivt arbetat för att söka hjälp för vår Prince Jr, som har grovt deformerade fötter, och hitta en lösning som kan hjälpa honom att må bättre. Det har varit en lång och hård väg, då jag stundtals har rivit mitt hår och frustrationen över min maktlöshet har varit stor. Under våren tog jag Prince till ett sjukhus för att genomföra en röntgen. Då man i Ghana fortfarande får röntgenplåtarna i fysisk upplaga började arbetet för att få dessa inscannade, vilket efter mycket om och men löste sig i Sverige. Därefter har jag varit på ständig jakt efter kontakter för att få olika utlåtanden samt hjälp med att ta ärendet vidare. Sådant här är allt annat än lätt i Ghana. Med 12 ortopeder och en befolkning på över 20.000.000, säger bara det ganska mycket. Men, det verkar äntligen *peppar peppar ta i trä* som att det hårda arbetet gett resultat och att ett ljus har tänts för oss. I slutet av januari har jag nu en inbokad besökstid med Prince Jr hos en av Ghanas ledande ortopeder. Ett stort steg på väg i rätt riktning. Nu håller vi tummen för att allt går i lås och att ingenting oväntat kommer emellan.

 

Hösten och vintern har inneburit en hård prövning både för mig och för barnen, inte minst då vi inte har kunnat vara tillsammans under stormiga tider. Sedan hösten 2011 då vår föreståndare Alwin var med om en svår trafikolycka har mycket ändrats kring organisationen av barnhemmets verksamhet. Många operationer för att bygga upp Alwins fot på nytt med hud som har transplanterats från låren, infektioner som avlöser varandra och skador som inte vill läka. Detta i kombination med feldoserad medicin har medfört att Alwin har förändrats mycket både fysiskt och psykiskt. Han har inte längre kunnat vara en lika stor del av verksamheten som förut och jag har under 2013 fått handskas med allt vad det innebär på egen hand. Både var gäller barnen och projekten. Under hösten 2013 har Alwin blivit sämre och har de senaste månaderna varit helt sängliggande. Han är nu sedan en tid tillbaka på sjukhus. Detta är en oerhört tragisk och påfrestande situation för oss alla. Det är svårt för mig att vara ifrån barnen i stunder likt denna och hösten har varit en enorm prövning för mig psykiskt. Trots det så har jag nu äntligen under höstterminen avslutat min lärarutbildning på Stockholms Universitet och plockat ut min examen. Om två veckor åker jag nu ner till Ghana igen och jag har aldrig längtat så mycket efter barnen som jag gör nu.

 

Planerna för våren är många. Vi vill bland annat upprätta en köksbyggnad med tillhörande matsal, istället för det provisoriska skjul som idag fungerar som matlagningsplats. Matlagningen sker idag över öppen eld. Det är ett tungt arbete, röken är skadlig att andas in och ögonen svider konstant. Samtidigt är det ett evigt jobb att hålla elden igång och borta från vind och regn. Att istället kunna laga mat på gasolhällar, skulle underlätta oerhört. Det absolut viktigaste i vår är dock att säkra barnens primära trygghet. Jag behöver finnas på plats för att kunna se hur Alwin mår och hur jag ska gå vidare med att lägga upp organisationen framöver. Hitta en lösning som är bra för alla. Barnens trygghet och välmående kommer alltid i första rummet.

 

Ett ord som sammanfattar det gångna året rätt bra är ”påfrestande”, men som jag själv alltid har sagt – ingenting är omöjligt. I Ghana kan allt vända på en sekund och man får ständigt bevisat för sig att man aldrig ska ta någonting för givet. Jag ser ljust på det kommande året och alla de möjligheter som det medför. Barnen är min största inspirationskälla och det är hos dem jag hämtar den mesta av min kraft. Vi fortsätter att kämpa sida vid sida och är så oerhört tacksamma för att ni stödjer oss i kampen om en god framtid för barnen. Utan er vore vi ingenting.

 

Nu tackar jag för mig och lämnar 2013 till det gångna, samtidigt som jag välkomnar 2014 med öppna armar.

 

Tack för att ni finns med oss, tillsammans gör vi skillnad!

/Susanna Benckert

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Kata | Svar 07.01.2014 15.54

Hej Susanna.
Vad fint du har skrivit. Jag känner med varje ord jag läser och inte bara känner utan kan ju också säga att jag känner igen den ständiga kampen.

Jocke | Svar 07.01.2014 12.56

Kul att höra att det går framåt och att allt inte är nattsvart!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.10 | 20:14

Hej Tobias! Kul att du tar kontakt. Här gärna av dig till mig via mail susanna@togetherasone.se så jag får din nya email och kan hålla kontakten :) /Susanna

...
17.10 | 23:59

Hej Susanna! Hur mår du och hur har ni det? Mvh
Tobias Holm fd VD Hero AB

...
17.10 | 10:55

Hej Susanna! Jag är inte vd eller ägare av hero längre och kan bara hoppas nya ägarna inte glömt er.,Startar nytt bolag å en del går till er om jag lyckas.❤️👍

...
07.07 | 16:32

Tack för att vi fick komma o träffa er på barnhemmet i lördags! Vilket jobb ni gör!! Hoppas att det lilla vi hade med oss kan bli till lite glädje för er.

...
Du gillar den här sidan