Min blogg - Susanna i Ghana

En känslosam upplevelse

Igår kom en kvinna och berättade om två barn några byar bort. Hon berättade att de behövde hjälp, att situationen var nära att urarta. Barnens pappa dog för ett halvår sedan, i en trafikolycka. Barnens mamma hade under en längre tid varit svårt sjuk och släktingar och vänner hade gjort allt de kunde med hjälp av ”local medicin”, det vill säga naturläkemedel, men ingenting hade fungerat. Då man i småbyar ute på landsbygden tror på naturläkemedel mycket mer än på riktiga läkare, hade man väntat in i det sista innan man tog mamman till kliniken. Väl där fanns det ingenting kvar att göra. Det var för sent och mamman dog.

 

Efter sig lämnade mamman sina små barn. Daniel som är 1,5 år och Samuel som är 8 år. Barnen bodde nu hos sin moster, som gjorde sitt bästa för att försörja dem samt sina egna fem barn, ensamstående som hon är. Lilla Daniel blev strax efter mammans bortgång svårt sjuk och kvinnan som kom till oss berättade att barnen behöver få komma till oss på barnhemmet. Att någonting måste göras och det fort, för annars har Daniel inte lång tid kvar. Alwin och jag bestämde oss för att åka dit och några timmar senare var vi på väg ut till deras by.

 

Ibland önskar jag att jag hade en filmkamera i pannan, som dokumenterar allt jag ser och allt som jag är med om. För att dela med mig, för att få andra att förstå. När orden inte räcker till för den syn som möter en.

 

Den lilla byn låg långt in i djungeln, omgärdad av kakaoplantage och apelsinträd. Den bestod av ett fåtal små hus, som egentligen inte var mer än små skjul. Lerhyddor med bastutak. Några plåtbitar som hölls på plats av stenblock, träplankor uppspikade i ett försök att få det hela att hålla ihop. Vi möttes av en trött och utmärglad kvinna, som visade in oss i ett av skjulen. Där på golvet låg han. En höna traskade omkring på golvet och det var svårt att se någonting för det dammtäcke som låg över luften i rummet. Kvinnan gick fram till den lilla pojken, lyfte upp honom och la honom i mina armar. Han var dränkt av svett, flugorna surrade kring hans ögon. Jag trodde att han sov, men han var vaken. Långsamma blinkningar och rosslande andetag. Hans fötter var svullna och huden torr och sprucken. Hans lilla kropp var lealös och han gjorde inga anmärkningar på reaktion eller försök till rörelse.

 

Jag gav tillbaka den lilla pojken till kvinnan och vi gick ut och satte oss ner för att prata. Kvinnan hade applicerat löv på hans fötter och gett honom en vätska bestående av vatten och frön från en buske att dricka. En procedur som hade pågått i sex dagar och under den tiden varit det enda han hade fått i sig. Alwin försökte förklara för kvinnan att pojken behövde komma till en klinik, få riktig vård. Att han var så svag, så sjuk, att det var fara för hans liv. Att vi kunde hjälpa honom, om fick ta med oss honom. Men det är inte lätt här, att få människor att förstå, som tror så djupt och inrotat på den lokala medicinen att kliniker och sjukvård är så främmande så det avskräcker. Kvinnan gav inte med sig och vi blev hänvisade till den äldsta mannen i släkten, som är ”överhuvudet” och även den som alla beslut måste gå igenom. Mannen frågade mycket om oss, om barnhemmet, om organisationen och om mycket annat. I en sån här liten by, där ingen kan ett ord engelska, är det inte alltid lätt att förstå varandra. Men det är skrämmande hur mycket man ibland förstår ändå. Alwin diskuterade med mannen samtidigt som jag inte kunde släppa kvinnan med blicken. Hon såg ner i marken och hennes händer darrade. Sakta började tårar falla ner för hennes kinder. Pojken låg i hennes famn, matt och svag. Alwin och mannen reste sig upp. Skakade hand och sa åt mig att det var dags att åka tillbaka. Kvinnan sa inte ett ord medans vi tillsammans gick tillbaka till bilen. Hon stirrade tomt framför sig med det lilla knytet i famnen.

 

Väl framme vid bilen räckte kvinnan över den lilla pojken till mig. Hennes blick mötte min och jag greps av en panik och frustration över att inte kunna få berätta, få henne att förstå min vilja att hjälpa. Få veta att jag bara vill hjälpa, göra det bästa för pojken. För att han ska överleva. Strax efter att hon hade räckt över pojken till mig och jag klev in i bilen, var det som en bomb slog ner i luften runtomkring oss. Kvinnan började skrika och gråta hysteriskt och för första gången rörde sig lilla Daniel i min famn där jag satt. Han sträckte ut armarna mot kvinnan och gjorde ett försök att sätta sig upp. Man såg hur svårt det var för honom, hur kraften inte fanns där och han gav upp och föll tillbaka i min famn. Hans hesa lilla röst som rosslade i en ansats till att gråta. Tårarna föll ner för hans kinder.  Bildörren stängdes och vi åkte iväg. Lämnade den skrikande och gråtande kvinnan bakom oss i ett moln av damm. Jag kramade om den lilla pojken i min famn, så hårt som jag vågade. Lät mina egna tårar falla ner på honom, för att blandas med hans. Det dröjde inte lång stund innan den lilla kroppen blev tyngre i min famn och han somnade, medans jag borrade in ansiktet i hans små fjun till hår på hans huvud.

 

Så många tankar, så många känslor. När ord inte räcker till, när man varken vet ut eller in. När gränsen mellan rätt och fel bara är ett stort virrvarr. När frustrationen är så stor och hjärtat värker. När maktlösheten är så påtaglig och man tvivlar på sig själv likt ingenting annat.

 

Samuel hämtade vi upp i byn bredvid, där han var för att hjälpa en släkting i hushållet. Han mådde bra, tack och lov för det, hela ansiktet sprack upp i ett leende när han fick se sin lillebror i min famn och han tittade sig förväntansfullt omkring hela vägen till barnhemmet. Idag har Samuel blivit introducerad på barnhemmet och fått följa med barnen till skolan. Lilla Daniel har vi varit iväg med till sjukhuset i staden en timmes taxiresa bort, men historien om det besöket får bli vid ett annat tillfälle då mer kraft finns.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Jeanette Carleson | Svar 25.04.2013 21.57

Åhhh..mitt hjärta spricker...av smärtan från kvinnan men av tacksamheten för att pojken nu kanske överlever. De kanske kan ses snart igen..? KÄRLEK till er alla

Georgette | Svar 26.03.2013 18.32

Får ont i hjärtat och det är svårt att förstå hur svårt det måste varit att åka därifrån....men de kommer få det bättre och all heder till er!

Lars. | Svar 16.03.2013 17.53

Tack. Fortsätt och låt oss andra veta hur vi kan hjälpa.

Pia Khalil | Svar 15.03.2013 00.02

Kämpa på.du är fantastisk styrkekramar pia

Maria Melin | Svar 14.03.2013 23.01

Gud vilken tur att du och Alwin finns där för barnen! Har den lilla pojken eller Samuel någon "fadder"? Jag kan bli det annars!

Emmy | Svar 14.03.2013 22.51

Du är en förebild!! Hoppas allt blir så bra det bara kan för pojkarna

Cissi | Svar 14.03.2013 22.29

Glöm aldrig aldrig någonsin bort vad du gör för världen, Susanna. <3

Jocke | Svar 14.03.2013 21.52

Hoppas hoppas verkligen att han repar sig. Världen behöver fler människor som du!

Marit | Svar 14.03.2013 21.19

Det jag ville skriva var att du måste höra av dig om vi kan göra nåt för att hjälpa de båda pojkarna. Du är helt otrolig Susanna!

Marit | Svar 14.03.2013 21.17

Läste det här inlägget igårkväll och blev så gripen att jag inte kunde kommentera.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.10 | 20:14

Hej Tobias! Kul att du tar kontakt. Här gärna av dig till mig via mail susanna@togetherasone.se så jag får din nya email och kan hålla kontakten :) /Susanna

...
17.10 | 23:59

Hej Susanna! Hur mår du och hur har ni det? Mvh
Tobias Holm fd VD Hero AB

...
17.10 | 10:55

Hej Susanna! Jag är inte vd eller ägare av hero längre och kan bara hoppas nya ägarna inte glömt er.,Startar nytt bolag å en del går till er om jag lyckas.❤️👍

...
07.07 | 16:32

Tack för att vi fick komma o träffa er på barnhemmet i lördags! Vilket jobb ni gör!! Hoppas att det lilla vi hade med oss kan bli till lite glädje för er.

...
Du gillar den här sidan