Min blogg - Susanna i Ghana

Gästblogg – en lång väntan på sjukhuset

Jonna heter jag och var här förra året och installerade solcellerna på barnhemmet, när jag gjorde mitt examensarbete. I år är jag tillbaka med INUG Karlstad och har varit här i en dryg månad nu.

 

Nästan alla stunder på barnhemmet har för mig varit väldigt glädjefulla stunder. Barnen är trygga, uppfinningsrika och starka barn som är otroligt glada för den uppmärksamhet de får och det märks att de verkligen trivs och har det bra här. Mitt första gästblogginlägg här handlar dock om den överlägset jobbigaste dagen jag upplevt här.

 

Detta var i måndags, dagen efter att Daniel och Samuel hade kommit till oss här på barnhemmet. Jag skulle ta med mig lilla Daniel till ett sjukhus cirka en timme bort. Att få med honom i bilen var inget problem alls då han inte hade energi nog att bry sig om att det var en total främling som höll i honom.  Hela bilturen på den gropiga sandvägen fick jag sitta och hålla i hans lilla huvud som hans nacke inte klarade att hålla stilla i svängarna. Väl framme vid sjukhuset så fick jag fråga mig runt för att få reda på i vilken av alla de långa köerna jag skulle sätta mig. Vid många ställen med väldigt lång kö i Ghana så köar man sittandes på stolar där man flytter sig från stol till stol ju längre fram i kön man kommer.

 

Efter att vi skrivit in oss fick vi gå vidare för att träffa en läkare, dock var de inte så lätt att man bara kunde sätta sig på anvisad plats och vänta. Först fick jag fråga flera gånger om de va säkra på att de hade visat mig till rätt ställe för de ville nämligen placera oss två rum bort ifrån läkarrummet. Efter en liten stund och mycket tjatande från min sida fick vi reda på att det inte alls var rätt rum då det inte ens fanns någon läkare där inne. Efter cirka 30 minuters väntan fick vi i alla fall komma in till läkaren och berätta om Daniels svullna fötter och kinder, hans svaghet, hans försämrade reaktionsförmåga med mera. Vi fick testa att ställa honom upp inför läkaren men hans ben vek sig under honom. Läkaren såg direkt att hans tunna fjun på huvudet och hans svullna fötter kunde vara ett tecken på undernäring och ville först lämna oss med en rekommendation att han skulle få äta mer. Efter ytterligare en lång diskussion så gick de med på att vi skulle få ta ett blodprov. Kön till labbet var dock väldigt lång och vi hamnade bredvid en väldigt snäll dam som försökte leka med Daniel, som tyvärr ännu inte hade kraft att le, samtidigt som hon tog hand om sin lilla 8åriga dotter som låg brevid oss på bänken och tittade upp med stora förskräckta ögon på mig. Eftersom att kön var jättelång och varken jag eller Daniel hade ätit på ett par timmar så höll damen vår plats medan vi gick för att köpa bröd. Daniel tvärvägrade att äta brödet men så fort jag stoppade in något alls i munnen så började han att vrålskrika. Ett mycket bra tecken med tanke på att han hittills inte hade haft så mycket kraft i sin lilla kropp men jag kände inte riktigt att jag kunde uppskatta detta precis då eftersom att precis hela sjukhuset stannade upp och tittade på oss.

 

Alla försökte ivrigt hjälpa mig och många kom, på grund av den bristande engelskan, fram och tog tag i mitt bröst och pekade på hans mun för att visa mig att han behövde mat. När han hade skrikit en liten stund blev vi helt plötsligt först i labbkön och det var bara att kliva in. Efter blodprovet gick vi ut för att köpa ris som jag visste att Daniel hade ätit tidigare och detta åt han med stor aptit och han orkade till och med sitta och plocka med maten själv. När vi kommer in tillbaka och jag sätter mig ned med honom i knät så sitter han nästan själv och har stöd på sina små armar mot mig, dock räcker det med att jag lutar mig bakåt bara några centimeter för att hans armar ska vika sig och att jag återigen ska inse hur allvarligt läget är. De timmarna som vi väntade på labbresultatet var troligtvis de längsta i mitt liv. Under denna tid så hann den lilla 8åriga flickan vi tidigare suttit bredvid köras iväg på en bår där hon ligger och skakar medan hennes oroliga mamma springer gråtande bredvid. En äldre rullstolsbunden dam skriker sedan ut något och personalen kommer springandes med en burk i vilken hon får uträtta sina behov mitt på golvet inför alla. Jag kommer nog aldrig att glömma hennes blick när hon satte sig ned inför det fullsatta väntrummet, en skam och hjälplöshet som jag aldrig sett förr.

 

Återigen fick jag uppta mitt tjatande för att vi skulle få resultatet på blodprovet. Mannen som delade ut resultaten suckade åt mig och bad mig: Madame, please take a walk. Jag gick dock inte mer än 5 meter bort ifrån bänken och fortsatte strax att fråga efter resultaten igen. Tillslut uppfattade en sköterska att jag hade tröttnat och kom fram till mig och frågade vilket namn det var på personen vars test jag sökte. Hon gick sedan in och frågade efter testet och kom tillbaka med det efter 2 minuter. Jag undrade för mig själv hur länge testet hade legat därinne då vi hade fått höra att testet skulle ta 1 timme och det tog 3,5 timmar innan vi fick tillbaka det. Testet bekräftade att Daniel var undernärd men att han inte hade några andra sjukdomar. Vi kunde hämta ut vätskeersättning och lite olika hjälpämnen och vitaminer och kunde äntligen åka hem igen.

 

8,5 timmar efter att vi åkt ifrån Kofi Ansah var vi äntligen hemma igen. Susanna tog emot Daniel när jag klev ut ur bilen och jag kände då hur jag nästan sjönk ihop och hur hungern och all trötthet kom över mig på en gång. Men bara några minuter efter att jag satt mig ner kommer Esenam fram och ger mig en kram och säger ”Now I am happy again because you are back”, Prince sitter och trummar på sina knän och gör fula miner och ser så lycklig ut att man inte kan låta bli att skratta. Längre bort ser man underbara Cephas som gör allt för att Samuel ska känna sig hemma på barnhemmet och jag känner hur all energi kommer tillbaka och jag vet att jag kommer att orka lägga denna dag bakom mig.

 

Jag beundrar verkligen Susanna och alla andra som har spenderat många liknande dagar på sjukhus och hemma i byn och som lägger ned hjärta och själ på att hjälpa undernärda och sjuka barn. Men efter att i dag ha sett lilla Daniels första leende sen han kom hit, så förstår jag hur de hittar ny kraft.

 

/Jonna Persson

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Kerstin B | Svar 16.03.2013 12.26

Vilken gripande berättelse. Tack för att ni hjälps åt!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

19.10 | 20:14

Hej Tobias! Kul att du tar kontakt. Här gärna av dig till mig via mail susanna@togetherasone.se så jag får din nya email och kan hålla kontakten :) /Susanna

...
17.10 | 23:59

Hej Susanna! Hur mår du och hur har ni det? Mvh
Tobias Holm fd VD Hero AB

...
17.10 | 10:55

Hej Susanna! Jag är inte vd eller ägare av hero längre och kan bara hoppas nya ägarna inte glömt er.,Startar nytt bolag å en del går till er om jag lyckas.❤️👍

...
07.07 | 16:32

Tack för att vi fick komma o träffa er på barnhemmet i lördags! Vilket jobb ni gör!! Hoppas att det lilla vi hade med oss kan bli till lite glädje för er.

...
Du gillar den här sidan